Göteborgsposten – 20 februari 1860, sida 3

Riksdagen. Af den diskussion som å Riddarhusei uppstod vid föredragning af Statsutskottet utlåtande n:o 49, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens andra hufvudtitel meddela vi tillsvidare utrikesministern frih Manderströms anförande vid behandlandet af anslaget till ministerstaten. Sedan grefve OC. H. Anckarsvärd anställt jemförelser mellan vårt och andra länders sätt att aflöna ministerstaten och påpekat att vi allt för mycket slösa härvidlag, då tillsammans med Norges andel, 200,000 rdr, kostnaderna för den gemensamma utrikesrepresentationen uppgå till öfver 700,000 rdr, ett belopp som är allt för stort för de båda staterna, yttrade sig frih. Manderström på följande sätt: De ledamöter, som bevistat några riksdagar, skola säkert igenkänna hvad grefve Anckarsvärd nu åter framdragit. Detta påminner om sagan om Thors bockar, som hvarje afton slagtades, men morgonen derpå voro lika krya igen. Dessa bockar äro dock ej så farliga, ty om man blott fattar dem stadigt i hornen, kan man lätt mästra dem. Det skulle vara intressant att få veta, hvarifrån hr Björck fått dessa statistiska uppgifter. Med dessa andra länder, som skulle i förevarande afseende vara mindre betungade än vi, menades troligen Danmark, Belgien och Holland, ty några andra, som kunde jemföras med Sverige, kände tal. ej. Hvad Danmark beträffade vore det ej rätt att jemföra detta land med oss, åtminstone i afseende på folkmängd; Holland vore mest jemförligt, men Belgien hade öfver en million mera inbyggare än vi. Vid förra riksdagen hade grefve Anckarsvärd också en mängd sifferuppgifter, men hvar han tagit dem visste tal. ej, åtminstone konstateras de ej af de officiella. Ilvad Belgien beträffade, så uppgår dess budget för utrikes representationen, som tal. på telegratväg officielt erhållit och hvilken förelagts kamrarne, till 902,391 francs, d. v. s. 675,000 rdr rmt, eller omkring hvad Sverige och Norge gemensamt betala, således vill detta ej halla streck med hvad man anfört. I Danmark, med omkring 23 af vår befolkning, bestämdes sednaste budget till 474,450 rdr rmt och i Holland med nära nog lika stor folkmängd som vår, till 610,000 rdr samma mynt. Dessa siffror äro officiella. Man ser således, att om ej Sverige skall jemföras med makter af tredje eller fjerde ordningen, så är kostnaden för vår utrikes representation ej för högt tilltagen. Hvad beträffar bidragen från Handelsoch Sjötartsfonden, så utgå dessa till diplomatiska tjenstemän, som tillika hafva konsulära platser. Summan af dessa bidrag utgör omkring 56,000 rdr rmt och är således ej så betydlig. Hvad aflöningen till sändebuden beträffar, så äro Belgiens och äfven Hollands ej så högt aflönade som våra. Men man måste härvid besinna, att i dessa länder finnas personer med betydlig förmögenhet, som jnska att användas såsom diplomater, och hvad som brister till bestridande af utgifter med det bestådda appointementet, det fyller den enskilda förmögenheten. När jag hade den äran att representera H. M:t i Paris, vill jag påminna mig, att min holländske kollega hade 40,000 frs i appointement, men då jag säger er, mine hrr, att han betalte blott för sin våning 16,000 francs, så frågas huru långt dessa 40,000 frs skulle väcka, om ej enskild förmögenbet funnits. Hos oss iro stora rikedomar mera sälsynta. Det voro kanske ;j heldre så nyttigt, om H. M:ts regering skulle med sitt val vara inskränkt till denna lilla krets. Hvad ,eträffar vår militär-attache, och att han ej åtföljde ranska armeens rörelser, ville jag upplysa grefve Anckarsvärd, att det ej alltid beror af en individ att detta fall få sin önskan uppfylld; att danske öfverten Claremont åtföljde franska armeen är kändt, nen flere makters militär-attacheer hafva fått aflag på en sådan begäran. Den svenske attaheen befann sig verkligen i Stockholm och det kunle kanske vara bra att ej utsätta sig för ett afslag. ingående grefve Anckarsvärds klagan, att norrmän ör mycket användas vid utländska beskickningar ille tal. förklara, att sedan en norrman blifvit anagen inom den diplomatiska carrieren, gjorde han ej killnad mellan svenskar och norrmän inom denna arriere, helst de på ett utmärkt sätt, liksom äfven e svenske diplomaterne, skött sitt kall och motvarat det dem skänkta förtroendet. Nationaliteten ade tal. ej fäst sig vid. Att Sveriges minister i Vien skulle, såsom i en tidning påståtts, haft norka flaggan hissad å sitt hotel, vore en ren osanning. et är till och med ej brukligt i denna stad, att Då. ot enda lands sändebud har sin nationalflagga på tt hotel; ej ens de stora makternas sändebud, som ebo de stora ambassadhotelen, bruka sådant; mycat mindra då da mindra ctatornag renresentanter