Göteborgsposten – 20 februari 1860, sida 3

IH varjehanda. Violoncellen på middag. Den utmärkte vio loncellisten Seligmann hade återkommit till Paris frår sitt triumftåg genom Tyskland och gjorde ett besök uti ett af de förnämsta husen uti staden hos perso: ner, med hvilka han hade knutit bekantskap under den förra vintern. Han blir der emottagen med der mest smickrande uppmärksamhet, man samtalar med honom om alla hans framgångar och man öfverho par honom med artigheter; slutligen och just i de ögonblick, då han bereder sig att taga afsked, säger värdinnan i huset till honom: ! — Vill ni inte göra oss det nöjet att komma och intaga er middag hos oss i morgon? Utan ringaste misstroende emottager Seligmann och tackar för denna hjertliga inbjudning. — Det är således öfverenskommet? — återtager husets värdinna med ett behagligt leende. — Ja, min fru. — Ack, ni är den mest förtjusande man, jag känner! . . . . Men det var sannt, ni tager ju med er violoncellen, eller hur? De sista orden framsades liksom af en händelse, men voro dock allt hvad som behöfdes för att upplysa konstnären om hvad man väntade af honom till betalning för den middag, hvilken man då ämnade gifva honom. Han ångrar sig nu, att han någonsin antagit bjudningen, men han har ju en gång lofvat och kan icke gerna återtaga sitt ord. — Det skulle vara oss ett så ofantligt stort nöje att få höra er, — tillägger hennes man smickrande. — Således, — återtog värdinnan, — är det öfverenskommet; vi kunna räkna på er i morgen kl. 6 -. på er och er violoncelle. Seligmann bugar sig och söker efter bästa förmåga dölja sin förtret. Han tager afsked, lemnar salongen, och den oupphörligt artiga värdinnan gör honom sällskap ända ut till förstugudörren; och just i detsamma som vår konstnär går trappan utföre, lutar hon sig fram öfver ledstången och tillropar honom med sin mest smekande röst: — För allt i verlden, glöm inte bort er violoncelle! Då en begäran så många gånger hade blifvit upprepad, hade det varit något svårt att kunna glömma den. Kl. 5 följande dagen var bordet redan dukadt och ett kuvert stod i ordning för konstnärens räkning; en bärare, med violoncellen i ett foderal på ryggen, inträder då i våningen och öfverlemnar åt värdinnan i huset ett bref af följande innehåll: Min Fru! Ett hastigt illamående, som nödgar mig att hålaj mig inne på mina rum, hindrar mig olyckligtvis rån att göra bruk af er artiga bjudning. Det är ned verklig ledsnad, som jag ser mig tvungen till lenna försakelse. Men som ni behagade lägga sä nycken vigt på att få min viololoncelle, och som ni med len mest älskvärda enträgenhet i verlden bjudit denamma till er, så anser jag det vara min skyldighet utt skicka den till er. Man skall i morgon bittida comma att hemta den. Med djupaste aktning 0. s. v. Seligmann,