Göteborgsposten – 20 februari 1860, sida 2

och vårdat såsom sin egen son ända ifrån hans barndom, icke mera hyste något förtroende till honom. Det -var mycket oklokt af Miran, som kände khanens karakter, att bryta det sista band, som ännu förenade dem med hvarandra. — Fram nu med er nyhet! sade Miran. Sideler upptog ur sin ficka ett papper, hvilket var fullskrifvet med stora österländska bokstäfver. Det var af ayahns hand. Mirans ögon sköto blixtrar, då han läste dessa rader och han vred sig på sin bädd som en sårad panther. — När fick ni detta, frågade han med hopbitna tänder. — Ungefär en timma innan inspektoren kom och jagade mig bort från min koja. Jag har förlorat min plats, mitt hem, och allt detta för det jag tjenat er och öfverste Mowbray. — Jag skall skaffa er en annan syssla. Jag skulle ej kunna tillåta, att en hund, som en gång slickat min hand, skall sakna föda, ännu mindre en person som gjort mig tjenster. Will Sideler log; han anade redan af hvad slags natur hans blifvande befattning kunde vara, och hans hjerta svällde af glädje, ty han hoppades härigenom kunna få tillfredsställa den starkaste af sina passioner: hämnden. I detta ögonblick inträdde öfverste Mowbray; hans ansigte syntes något förvirradt, då hans bliek mötte kaninvaktarens.