Göteborgsposten – 20 februari 1860, sida 2

AS — Afstå? aldrig! aldrig! om jag ock låge kastad i ett fängelse djupt ned i jorden, skulle likväl detta hopp uppehålla mig; om jag led skeppsbrott vid verldens yttersta gränser, skulle det som en polarstjerna leda mina steg. Jag är beredd att bekämpa alla hinder, att öfvervinna alla faror. De menskliga lagarne kunna icke förfära en menniska, som ler åt Guds egna lagar! .. . Hvad skola vi först göra? — Förskaffa oss testamentet, sade frestaren. När denna handling väl är i vår ego, skall jag vid min brors död (icke derföre attjag snarligen befarar en sådan olycka) vara Ellens förmyndare med oinskränkt rättighet att råda öfver henne sjelf och hennes hand... Men detta är ej annat än ett betydelselöst prat, tillade han med en ton af låtsad liknöjdhet. Sir William skall helt säkert lefva tillräckligt länge, för att se sin unge gunstling återkomma, då hans inflytande förskaffat honom en rang, hvilken tillåter honom att hoppas på egandet af general de Veres dotter. Stora droppar af kallsvett perlade på Mirans panna, under det han ömsom beträktade öfversten och Will Sideler, som, sittande på en kuddhög i andra ändan af rummet, uppmärksamt med blickarne följde hans rörelser. Öfverste Mowbray var i Mirans ögon menniskoslägtets store fresfare och kaninvaktaren den demon som fått i uppdrag att utföra hans onda råd. (Forts.)