Göteborgsposten – 20 februari 1860, sida 1

Språkrör från Stockholm. Den 13 Febr. Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda ligga i lufven på hvarandra. Om jag kunde slå en skopa vatten öfver alla dem, som kommit i hop på det viset för den norska frågans skull, så vore det visst det bästa, men jag vill icke blanda mig i andras affärer, icke en gång säga en anmärkning i anledning aj första hufvudtitelns behandling i stånden. Jag tänker bara på Blanches fest för Borgareståndet, ack, denna fest, som icke lemnar hr Svahn någon nattro och som jag icke hade äran att vara med om. Men likagodt — jag skådar i andanom det fepalats, som Odeåoninrättningen föreställde och den tillställning, som erbjöd åt både kroppen och själen en lika rik njutning, efter hvad man påstår. Hvarken kristallen den fina elle Larssons fällbränning eller Höckerts dalkulls blända dock min syn så mycket som den po: puläre representanten i Borgareståndet sjelf Se, der står han som Jupiter omnipotens med snilleblixtarne i sin hand och han skiner såsom Moses, när han handskades med lagens taflor. Hvarken den utmärkte Nils Larson : Tullns eller den bekante Carln, som är iklädd en kypares skepelse, förmå draga min upp märksamhet från hjelten, han som står på höj den af ära och lycka, han som förstår att nju ta och gifva njutningar, han som är lika sto i romanen och komedien som iriksdagsallva ret, han som är en värd som få och en celebrite som ingen. Allt syntes stort, herrligt, skön i ljus och kärlek, och man fann tillochmed 5elinders danselever vackra, när de utförde sir sjalbalet. Utan borgareståndet, i och för sig tillräckligt utmärkt och lysande, voro äfver några utvalda representanter från de andr: stånden inbjudna för att illustrera det hel: som således icke ensamt lånade glansen a hufvudstadens förnämsta artister oeh littera törer. O, det var en fest, som aldrig skal