Göteborgsposten – 20 februari 1860, sida 1

— Det är alltid så, sade han; hämnden har icke förr smugit in i ett hjerta, än den demon, som ingifver den, sätter i edra händer det verktyg, som kan mätta densamma. Några ögonblick derefter inträdde khanen hos Miran med Will Sidueler. Den förskräckelse som nyss varit afmålad i kaninvaktarens ansigte lemnade rum för ett uttryck af tillfredsställelse, då han befann sig inför den unge Hinduen, hvars frikostighet han redan en gång förut lärt sig känna. Han betraktade honom såsom äfventyraren betraktar en guldmina, hvilken öppnar sig framför hans fötter. — Nå, sade Miran, medför ni några nybeter från Zara? Khanen stod förvånad; han visste ej, att kaninvaktaren redan skridit så långt fram i hans herres förtroende. Den, till hvilken frågan ställdes, kastade en snabb blick på den sårade och sedan på khanen. Den förre förstod, att han önskade vara ensam med honom. — Sök upp öfversten, sade Miran till khanen. När ni fått tag i honom, kan ni hålla er i förmaket vid ändan af korridoren, för att förhindra hvarje olägligt afbrott. Khanen log bittert i det han gick, han märkte att den unge mannen, hvilken han älskat