Göteborgsposten – 18 februari 1860, sida 1

— Det är min hemlighet. Låt mig blott få en stunds samtal med honom, och om jag icke kan i något vara honom till nytta, så förlita er aldrig mera på Will Sideler. Khanen tvekade något; han insåg det vara lika farligt att tveka som att samtycka; ty om skurken oöryggligt beslutat, att skaffa sig ett samtal med Miran, så skulle han icke kunna hindra honom. — Hvad fruktar ni? frågade Will Sideler och betraktade honom misstänksamt. Nu förstår ni mig; ni tilltalar mig på god engelska, och jag har hört sägas, att, när er unga herre blef sårad, det engelska språket helt hastigt kom tillbaka på edra läppar; då ni deremot härom natten i kojan hemma hos mig, ej kunde tala annat än den der fremmande rotvälskan. Ah! jag skall kanske få reda på nyckeln till er hemlighet! Jag har mina misstankar om vissa saker, som man nu nästan glömt bort. — Verkligen! I så fall gjorde ni väl uti att behålla edra misstankar för er sjelf. — Hvarföre det? — Emedan det finnes menniskor till, hvilka ej skulle göra sig mera samvetsförebråelser öfver att rödja er undan från sin väg, än jag af att krossa den huggorm jag träffar för mina fötter. (Forts.)