Göteborgsposten – 16 februari 1860, sida 2

—Lpröeetrtredi—Eia—E RAA — Av vare sina talanger och sin själsstyrka, bibehålla den plats han intagit. Förpaktaren ristade på hufvudet. — Tviflar ni på mig? — Jag tviflar icke på ert hjerta, sir William, svarade Matthew Ashton, men på ert omdöme. En fara är för handen, hvilken ni oaktadt allt ert vetande ändock ej förutsett. — Hvad då för en fara ? frågade baroneten förvånad. Den värde förpaktaren befann sig nu på spetsen af sin förvirring; han visste knappast, huru han skulle uttrycka sig, utan att såra sir William. — Ni har glömt, sade han, att Harry är ung. Han har lärt sig grekiska och en mängd saker, alldeles som om han vore en af edra, jag menar en af er rang. Antag, att den stackars gossen träffade här på Klostret en flicka af sin ålder och att han, förgätande skillnaden i rang, egnade henne sin hyllning, hvad skulle då följden blifva? Olycka och förtviflan ; hans hjerta skulle krossas, mitt och min hustrus likaså — Och nu, tänkte Matthew Ashton med er suck, nu har jag gjort min pligt, jag har hand lat som en hederlig karl; så mycket värre, om Harry blir ond på mig!