Göteborgsposten – 16 februari 1860, sida 2

har måhända krossat min stackars gosses hjerta; men det var min skyldighet; sir William, nu är det tid, att ni kommer ihog er egen. — Jag har nog kommit ihog den, Ashton, inföll baroneten och tryckte hans hand. Jag är ej så blind som ni tror; jag har länge sett er brorsons kärlek till min systerdotter. Matthew utstötte en suck. — Det är slut, tänkte han; Harry skall aldrig förlåta mig. — Och Ellens till honom. — Han är galen! mumlade förpaktaren; alldeles galen! — Och än mera, jag gillar deras kärlek. Om någonting kunde öka det nöje, som tanken på deras förening ingifver mig, skulle det säkert vara den grannlagenhet, som ni i dag visat. Er brorsons uppförande har varit er värdigt; ty han var sjelf ej väl medveten om naturen af sina känslor för min systerdotter, än han genast skyndade att underrätta mig. — Verkligen! utbrast Matthew Ashton. Gud välsigne honom för det! Hvilket dumhufvad jag varit, som ens kunde tro, att min Harry handlat oriktigt; han skulle förr dö!... Men kanske ni skämtar med mig? tillade han och be: traktade uppmärksamt baroneten. Sir William Mowbray, det äldsta namnet i hela grefskapet