Göteborgsposten – 16 februari 1860, sida 1

— Farliga! — Förlåt mig, jag ber er, sir William. Ni vet, huru mycket jag älskar och vördar namnet Mowbray. Mina fäder ha lefvat här på godset i mera än tvåhundrade år, och om skörden slagit fel eller någon sjukdom brutit ut bland kreaturen, ha de alltid i Mowbrayerna funnit goda och hjelpsamma herrar. — Men det är väl icke det, som förer er hit? — Jag kommer till saken, sir William. Om jag toge en ung och frisk planta från fältet och satte henne i en kruka i ers nåds varma rum. Hvad skulle då bli följden? — Hon skulle gå i blomma, förmodar jag. — Javisst. Men om jag en tid derefter åter tog och flyttade ut henne på fältet, sir William? ... Morgonkylan skulle falna hennes blad och blommor, och hon skulle dö. Härvid darrade den hederlige förpaktarens röst, ty han tänkte på sin nevö. — Jag tror mig förstå er, sade sir William; men edra farhågor äro ej grundade. Om det intresse, som jag hyser för Henry skulle upphöra efter några små artigheter, några inbjudningar till Carrow, så skulle detta vara en sådan omflyttning, som ni menar. Men mina planer stanna ej dervid; min vänskap har för honom utsett en bana, som skall sätta honom i stånd att, tack