Göteborgsposten – 15 februari 1860, sida 2

skaplighet. Jag har med glädje sett att j ären vänner; det ligger något ädelt och öppenhjertligt i hans sätt emot er, hvilket genast dragit mig till honom. Sir William underrättade derefter vår hjelte, att han placerat en betydlig summa på deras namn. -Begagna er deraf, tillade han, likasom af min vänskap; jag begär icke mera utaf er, — Icke mer än tre dagar! mumlade Henry, i det han gick ut från biblioteket efter slutadt samtal med sir William; icke mer än tre dagar, för att skiljas från Ellen, att säga mina vänner farväl, att, om det är möjligt, upptäcka hvem den hemlighetsfulle är, som man kallar khanen, och arten af det band, om något sådant finnes, som är emellan honom och mig. Han mötte den gamle Martin, då han gick öfver gården, för att sammanträffa med Ellen och hennes kusin, hvilka promenerade vid sjön. Alltsedan Henry räddade Ellens lif, hade han ständigt stigit i gunst hos den gamle stallknekten, hvars partiskhet, antingen det rörde menniskor eller djur, sällan förrådde sig i ord; han var tvertom ännu mera kort för hufvudet mot dessa sina gunstlingar. — Martin, sade den unge mannen, jag ville just träffa er.