Göteborgsposten – 15 februari 1860, sida 2

mente. — Från djupet af min graf skall jag vaka öfver mina älskade. — Men hvarföre desga dystra tankar? ... Lef, om icke för er sjelf, åtminstone för dem, som älska och hedra er, för de arma, som ni bispringer! Lef för er sons kärlek, för att gifva honom den faderliga välsignelsen, för att se hans barn klänga upp på edra knän, för att höra dem ömt stamma ert namn, för att leda dem på det rättas stig och se eder egen ungdom förnyad deras. Den gamle skakade sorgset på hufvudet. — Drömmar, Henry, endast drömmar! Låt oss icke tala mera derom; vi vilja heldre tänka på edra affärer. Ni måste om tre dagar lemna England. — Så fort? inföll hans skyddling. Förlåt! men i detta ögonblick tänkte jag på Ellen och ej på min välgörare: hjertat är alltid egoistiskt. — Min nevö skall åtfölja er. Jag måste återupprätta min försumlighet emot honom ; han ir värd det namn och den förmögenhet, som han troligen en dag skall få ärfva, sade sir William suckande, Det är på tiden, att han får se sig om i verlden, att han kommer i umgänge med menniskor, i stället att förslösa sin kraft och sin ungdom inom modens tomma verld, der hvarje hjerta är en hvitmenad graf, der menskligheten bär en mask, för att kunna dölja sin egen van