Göteborgsposten – 15 februari 1860, sida 2

Ett kort och karg på detta tilltal. Henry återtog: — Jag är öfvertygad om, att ni uppptäckt namnet på den der hemlighetsfulle karlen, som vi träffade i kyrkan. Innan han svarade, betraktade den gamle Henry några ögonblick under sina buskiga ögonbryn. — Än sedan, herr Harry? sade han slutligen. -— Ni vill säkerligen ej behålla hemligheten för er egen räkning ? t hum var enda svaret — Jag har tegat med många saker, hvilka man ej kunde tro, att jag kände. Det är klokt att tiga och förekomma det onda. — Hvad ondt skulle väl kunna följa derpå, att ni upptäckte för mig min far? Den förvånade min, hvarmed stallknekten betraktade vår hjelte, var så naturlig eller väl låtsad, att Henry åtminstone för ögonblicket betviflade, det hans misstankar voro grundade. — Er far! inföll gubben med ett qväfdt skratt, ah! ah! huru har ni kunnat få någonting sådant i skallen, herr Harry? Nej, huru illa det än är, men er far kan den der fremlingen ej vara, fastän jag i början sjelf trodde det. — Trodde ni det?