Göteborgsposten – 15 februari 1860, sida 1

Vestra Stambanans Frakt-taxa. I. ,Gutta cavat lapidem, non vi, sed sepe cadendo. Till icke ringa öfverraskning för den deruti mera intresserade a lmänheten kungjordes för någon vecka sedan genom Postoch Inrikes-Tidningarne ett regeringsbeslut af den 23 sistl. December, hvarigenom hittills gällande taxa för godstrafiken å statens jernvägar blifvit fastställd till efterrättelse för äfven nu ingångna år. Beslutet var, som sagdt, en smula ofverraskande, och detta så mycket mera, som ett rykte tid efter annan varit gängse, att nästutkommande taxa i väsendtlig mån skulle vara befriad från en mängd oformligheter, hvarmed berörde taxa af den 15 Jan. 1858, med tillägg af den 12 Mars 1859, påtagligen i så många fall är behäftad; men äfven denna gång har man blifvit sviken i sina förväntningar. Tålamod är en skön dygd, och ej är det deras fel, som makten hafva, om ej denna förmåga blir i möjligaste måtto uppofvad. I stället för att hafva undergått en mera grundlig omstöpning, såsom de mera sangviniske hade förmodat och hoppats, uteblir icke blott detta, utan man har till och med ej skytt att låta de mest i ögonen fallande orimligheterne oförandrade qvarstå. Med kännedom om vederbörandes motvilja för och deras passiva motstånd i fråga om reformer, isynnerhet om initiativer dertill tagas af personer utom deras sfer, som ex officio hafva ett ord med i laget, vågade vi visserligen för vår ringa del ej hängifva oss åt en så formäten förhoppning, som den ofvan antydda; men till den grad pessimister voro vi dock ej, att vi icke hade hoppats på åtminstone någon förbättring af nu gällande taxa. Nog hade vi med många väntat att å den för innevarande år bestämda taxan få läsa något i den vägen, som man för några decennier tillbaka såg prentadt å titelbladen till den tidens läroböcker. Omsedd ooh nödtorfteligen förbättrad, var nemligen den hugnande tillförsäkran, som mötte läsaren å bokens första blad. Mer härvidlag har hvarken det ena eller andra egt rum, ty hade den verkligen blifvit om. sedd, d. ä. hade den eller de, som det till. kommer, verkligen sökt att sätta sig in ut saken, så skulle snart de största felen blifvi upptäckta, och följden häraf hade naturligtvis blifvit taxans nödtorfteliga förbättring, så vi da man ej med flit velat låta felen oafhjelpts qvarstå. Dock häraf har blifvit intet, ty fe stina lente är också en maxim, den så goc som mången annan, och med den obestridlig: fördelen dessutom att, i fråga om reform oc förbättringar, vara bra nog beqväm i tillämp ningen. För att dock nu den vanliga beskyll 2 ORDENS ESTATE TEE AE ANSE