förtrampad, förolämpad af sonen till den man, som hade er frikostighet att tacka för allt, af Richard Musgroves son! — Richard Musgroves son! upprepade förpaktaren med mera bitterhet, än man annars var van att finna hos honom. Har han förolämpat d:g? Då är han en otacksam hund, ty jag har varit god emot hans far. Gif mig din hand, Harry! Hvem skulle väl kunnat fördraga något sådant! Gif mig din hand...jag förlåter dig! — Och dessutom skulle Miran-Hafaz i annat fall ha beröfvat Henry lifvet? tillade Walter, medan onkeln och brorsonen tryckte hvarandras bänder. — Verkligen? utropade Matthew Ashton. Då är jag glad. Gud förlåte mig! Vi äro alla syndare; och Herran hafver misskund! Jag är nästan lika tokig, tillade han med en skälmsk blick på Henry, somijom jag läst grekiska hos kyrkoherden. Den hederlige förpaktaren brukade aldrig göra några anspelningar på studierna hos pastor Orme, utan när han var vid godt lynne, och vår hjelte kände derföre en tyngd tagas från sitt hjerta. Han visste att fred var slutad. Och han sökte så ifrigt göra sig försont för den oro han orsakat, att han vägrade återvända till Klostret med sin vän Walter, huru gerna han än önskade det.