Bl 1) PvE Vy HVO fe) MVM DN RR tugal 37, Sardinien 28, Preussen 55, Grekland 26, Turkiet 49, Brasilien 27, Peru 15, Chili 5 och Mexiko 5. II:r Angust Blanehes lysande fest. Oaktadt vi redan omnämnt denna fest, kunna vi dock icke neka oss nöjet, att här ur tidningen ,Nya Dagligt Allehanda återgifva följande lifliga och intressanta skildring deraf: Hvem känner ej den österländska sagan om den dystra öfvergifna borg, som plötsligen genom en mäktig fee förvandlades till lysande salar och för en afton blott prunkade i glans och skönhet! Odeon-teatern erbjöd den 4 febr. ett motstycke dertill. Det var sånggudinnorna, som här stämt möte, på kallelse af hr August Blanche — den populäre representanten i borgareståndet. Att Bacchus och Ceres icke heller saknades i Apollos och musernas chor, — derom blefvo de inbjudna gästerna tillräckligt öfvertygade .... Med ett ord: hr Blanches fest, om hvilken hela Stockholm talar, erbjöd en lika rik njutning för själen, som för kroppen. Klockan slår 7. Låtom oss inträda, om ni behagar, i den festligt smyckade våningen, der gasen kastar sin bländande glans öfver konstverk och kristaller. Från vestibulen i första våningen, smyckad af taflor och byster, locka oss tonerna af en erchester in i den nya konsertsalonen. In tafleexposition, anordnad af Höckert och Larsson, tager först och främst vår uppmärksamhet i anspråk, så framt icke; denna hellre fäster sig vid de långa, med bålar och glas fullsatta dryckesborden. Det är namn, sådana som Larsson, Höckert, Bokluud, Wahlbom m. fl., bvilka här äro representerade. Der räcker Axel Oxenstjerna några papper till sin kunglige herre, der vandrar IHöckerts dalkulla, i sin pittoreska drägt, der åter flammar hr Marcus Larssons ,Fällbränningt i Småland. Men orchestern spelar en festmarsch, gästerne samlas och den artige värden uppmanar oss att röra på glasen. Låtom oss först kasta en blick på derna samling af gäster, hvilka i sanning representera många olika sidor af den menskliga kulturen — af politik, konst, vetenskap och litteratur! Främst faller ert öga på den vördade veteranen grefve Carl Henrik Anckarsvärds grånade hufvud. — Äfven den nuvarande regeringen eger sin representant i statsrådet Almqvist, adeln har, utom Anckarsvärd, skickat grefve Adlersparre, baron Cederström och hr Dalman, presteståndet professor Carlson och doktor Gumeelius, bondeståndet den utmärkte Nils Larsson i Tullus. Borgareståudet befinner sig en corps på festen och bland värdens öfriga vänner i hufvudstaden synas alla mera framstående personer inom den sköna konstens, diktens och litteraturens verld. Gästerne äro samlade och hr Blanche föreslår i enkla, hjertliga och varma uttryck den första skålen för sina kamrater vid riksdagen, för Sveriges borgarestånd vid 1860 års riksdag. Åren — yttrade talaren — halka icke obemärkt förbi, utan att utöfva sin makt på oss alla. I min ungdom harmades jag lätt, försvarade med hetta och ifver de åsigter, dem mitt hjerta omfattade. Men med åren komma lugn och sans — och numera har jag lärt mig att inse huru oändligt den lugna, pröfvande diskussionen, som vet att bjuda och att taga skäl, är att föredraga framför den stormande, häftiga dispyten, der passionen spelar i första rummet och der öfvertygelsen aldrig förmår att göra sig gällande. Det är en sådan lugn och pröfvande diskussion, som debatterna iborgareståndet erbjuda. Tanke mot tanke, öfvertygelse mot öfvertygelse, skäl mot skäl vägas på sanningens vigtskål, men friden och vänskapen mellan deltagarne i denna ädla strid om principer vore derföre icke rubbad. -— Det var för detta i meningen skiftande, men i hjertat eniga borgarestånd, som talaren höjde sitt glas. Fanfarer beledsagade skålen och en dubbelqvartett, anförd af hr Strandberg, afslöt densamma med hänförande toner. Borgareståndets talman, borgmästaren Asker, besvarade skålen i några få ord, utbedjande sig att senare på natten, vid festens slut, få närmare uttala sin och borgareståndets erkänsla för den storartade gästirihet, som visats dem. Under den muntraste sinnesstämning pokulerades nu en stund, till dess hr Blanche uppmanade gästerna att begifva sig en trappa högre upp, emedan en omvexling i nöje der möjligen skulle erbjudas oss. Man gick arm i arm uppför en spiraltrappa och befann sig plötsligen i Odeon-teaterns salong. En ung hvitklädd gosse med en blomsterkrans i håret lemnar vid inträdet följande tryckta