Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 3

— Det är icke han! sade hon. — Det är Walters steg! utbrast baroneten de äro lätta och lugna. Så går ej en vän, son fått i uppdrag, att framföra sorgenyheterna! Mod ännu finnes hopp! En hand tog i låset; den unga flickans ögor voro oaflåtligt riktade mot dörren. Hvilken evighet syntes henne ej det ögonblick vara, som försvann, innan dörren öppnades! Slutligen inträdde Walter med leende min i rummet. Det var nog. Ellen behöfde ej böra några ord, för att vara säker om sin älskares räddning. Hon utstötte ett glädjeskri, lik en fogcel, som nyss undsluppit ormens slingringar, och skyndade fram till sin kusin, som mottog henne i sina armar. — Räddad! Ellen! räddad . . . och icke en enda skråma! hviskade han och kysste hennes kinder, som fuktades af tårar, hvilka perlade fram under de halfslutna ögonlocken. Baroneten tryckte hjertligt sin nevös hand. Aldrig hade något budskap varit honom så välkommet. Det låg i Walters rena och ocgennytliga vänskap för Henry något som stämde sir William Mowbrays hjerta till förmån för den inge brorsonen. — Om ödet vägrar mig lyckan, att en sång få omfamna min son, sade han tillsig sjelf,