Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 3

kunna föreställa sig Ellens djupa och lugna kärlek. Liksom de brusande vågorna stilla sig, då stormen tystnat, som upprört dem, så lade sig småningom den unga flickans rörelse och oro. Det var måhända lyckligt, att denna lyckans plötsliga återkomst efter vn så nedtryckande smärta och bäfvan något modercrades af ledsnaden öfver Mirans sår; ty hon kunde ej hata honom, oaktadt alla de qval han förorsakat henne. Han hade varit hennes barndomsvän och hon hyste ännu alltjemt för honom en systers tillgifna och trogna vänskap. Hennes lifs största olycka bestod deri, att den unge Hinduens kärlek icke var endast en broders. — Lemna mig nu, Henry! fortfor hon, 8edan de anförtrott hvarandra allt hvad deras hjertan inneslöt. Äfven andra, som icke finnas här på Klostret, kunna göra anspråk på er: er gode gamle onkel och hans hustru. Det är på tiden, tillade hon rodnande, att jag blir bekant med dem, som visat sig vara så uppriktiga vänner till er alltifrån er barndom. Den oro jag utstått, har lärt mig förstå, hvad de måste lida. Ni måste skynda er att lugna dem. (Forts.)