lyste af fröjd, så säker var hon om sitt ambarn seger. Hon hatade bondtölpen, såsom hon kalla de vår hjelte; ty hon ansåg honom utgöra de enda hindret för Ellens förening med Miran och deras återvändande till Indien; hon hatade bonon dubbelt mera, sedan han förödmjukat hennes till. bedda afgud. Ellen och hennes onkel sutto i nära tvennt timmars tid stumma midtemot hvarandra; der unga flickans oro var alltför häftig, att hon skull kunna lygsgna till några ord och baroneten läste på henneg dödsbleka kinder och i hennes stels blick, att alla möjliga tröstegrunder skulle var: förgäfves. Det enda som skulle kunna åter fram. kalla leendet på dessa vissnade läppar och föra blodet tillbaka till benneg hjerta, vore att hennes älskare återkomme frisk och sund från sitt möte med sin rival, hvilket han dock ansåg nästan omöjligt, sedan den stackars Ellen underrättat honom om Mirans utomordentliga skickligbet i att handtera skjutvapen. Lätta steg läto slutligen höra sig i stora trappan. Ellen sprang upp; dessa steg hade återkallat henne till lifvet. Ilon lyssnade vacklande mellan hopp och bäfvan; hon lyssnade med bjurtat, såsom qvinnan alltid gör, då hon afvaktar den älskandes återkomst. Stegen närmade gig ... den kommande hade uppnått korridoren.