Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 2

kan ni icke rädda honom? Han skall lyda cr, ty han älskar er som sin far, han vördar och aktar er. Ni är allt för god att kunna se honom förgås! tillade hon med stigande häftighet; ty hvarje ögonblicks dröjsmål var ett helt sekel för hennes förtviflade själ. — Han kan ju komma frisk och sund tillbaka, sade den gamle för att lugna henne. — Omöjligt! omöjligt! inföll den arma flickan snyftande och föll tillbaka i fåtöljen. Miran har aldrig skjutit bom. Jag har sett honom träffa en svala i flygten. Min Gud, min Gud, mitt hjerta brister! Vi skola då dö tillsammans. Sir William använde alla de medel, som den ömmaste tillgifvenhet kunde upptänka, för att stilla hennes smärta. Allt förgäfves! hon satt stilla qvar med ögonen oaflåtligt riktade på golfvet. Blodet hade flytt från hennes kinder; tiden tycktes benne ha stannat i sin flygt; allt var för henne endast en öcken. En dödstystnad rådde öfver hela Carrow; man hörde icke ett ljud. Betjeningen, som anade hvad som tilldragit sig, undvek alldeles att närma sig herrskapets rum. Deras husbonde och hans nieces smärta var dem alltför helig, att de skulle våga störa den. Med undantag af ayahn, bådo de alla till Gud för Henry Ashton, som blifvit husets gunstling. Zaras ögon återigen