Göteborgsposten – 13 februari 1860, sida 1

bort och om han ej kunde hejda sin tunga, så lyckades han åtminstone att göra sitt prat onödigt; ty han talade så lågt, att ingen kunde förstå honom. Martin hade synbarligen fått ett af sina vredes-anfall. Under det han med stora steg gick öfver allmänningen, slog han med sin piska af topparne på de buskar, som funnos i hans väg; och han ådagalade en sådan ifver i denna sysselsättning, att man lätt kunde se, hvilket stort behof han hade af att låta sitt lynne brusa ut på något. ; Walter Mowbray och Henry påminte sig båda den gamles förklaring, samma dag de mötte khanen i kyrkan, att han skulle säga hvem fremlingen var, om denne kunde tala engelska. De voro säkra om att han upptäckt hang namn. Vid denna tanke upprördes vår hjeltes själ. Han visste, att den hemlighetsfulle mannen ej kunde vara Richard Musgrove, som aflidit för längesedan. Dessutom sade alla, som känt konom, att sonen till den gamle hofmästaren på Carrow var ljus. Renegaten var lika mörk som han sjelf. Detta i förening med den underlige mannens påstående att han räddat hans lif, ehuru han ej kunde förstå, hvarken när eller på hvad sätt, föranledde Henry att göra sig sjelf en annan fråga. Var khanen hans far?