Göteborgsposten – 10 februari 1860, sida 2

lava uppnått kraterns spets. Svartsjukan och hatet höllo honom ännu uppe. Det var ett förfärligt ögonblick åtminstone för honom; ty han tyckte i hvarje ögonblick, att hans hjerna skulle sprängas genom de våldsamma ansträngningar han gjorde på sig sjelf; och alltemellanåt kastade han otåliga och bönfallande blickar på generalen, som stod med näsduken i hand, färdig att gifva signalen. Slutligen föll den hvita battisten; cen blixt och en stark knall; man skulle ha trott, att blott ett skott lossades. Miran vacklade och föll; Henry stod upprätt och frisk, hans kula hade inträngt i sidan på Miran. — Han är träffad! utropade kapten Elton och lutade sig ned öfver honom. — Och på ett elakt ställe till, vidfogade generalen kallt. Det är märkvärdigt! Jag har ännu aldrig sett honom förfela sitt skott! Den bäste skytt i England! Khanen hade stått en orolig åskådare af duellen; hans smärta beröfvade honom helt och hållet väldet öfver sig sjelf. Under ifvern att få rädda Henry hade han aldrig kommit att tänka på möjligheten af någon fara för Miran, och han gjorde sig bittra förebråelser, då han upplyfte sin skyddslings känslolösa kropp och försökte att med sin näsduk hämma blodet. Walter Mowbray tryckte tyst sin väns hand;