Göteborgsposten – 10 februari 1860, sida 2

Slutligen var allt i ordning och etikettens obevckliga lagar i allo tillfredsställda. Vittnena lemnade de stridande deras vapen. Kapten El ton fann med förvåning, att Mirans hand nästan brände. — Himmel! sade han, att jag ej vetat detta förut! Ni kan icke slåss. — Det gör ingenting. Det är ännu icke försent, fortfor kaptenen hviskande. — Jag är i ordning! utropade den unge Hindnen. Gud vare med er, Henry! sade Walter Mowbray. Om ni faller, skall ni saknas af mer än ett hjerta... och ni har en vän, som skall hämnas er. — Jag kan icke nog tacka er, svarade Henry ; men här är ej stället att göra några förklaringar. Om jag faller, tillhöra mina sista tankar er och Ellen; vänskapen och kärleken, som utgöra mitt lif, skola begråta mig, om jag dör! Det var öfverenskommet, att signalen skulle gifvas af general Bouchier, som på visst sätt betraktades såsom neutral. -Sekundanterna hade redan dragit sig tillbaka; de stridande stodo midtemot hvarandra. Henry tänkte på den förtjusande flicka, hvars kärlek han erhållit och hvars hjerta skulle krossas vid underrättelsen om hans död. Miran liknade en vulkan, hvars brinnande