Göteborgsposten – 10 februari 1860, sida 2

Walter Mowbray, general Bouchier och kaptenen betraktade hvarandra förvånade. Det var första gången de hörde khanen tala engelska. Man hade alltid trott, såväl i London som på BungaloreHall, att han ej kände något annat språk än Hinduiska. Härunder anlände Martin och Joe Beans till stället. Den senares glädje, när han såg sin herre frisk och sund, undertrycktes ej ens vid åsynen af den sårade Miran. Ett halfqväfdt skratt undslapp den gamle Martins läppar, då han hörde renegatens ord; skrynklorna på hans panna utjemnades, han hade funnit hvad han sökte; den hemlighetsfulle fremlingen i Carrows kyrka kunde tala engelska. — Jag visste nog, att jag skulle sätta bridon på honom! mumlade han. Khanen bar den ännu sanslöse Miran i sina armar till vagnen, som fört dem dit, och gret öfver honom, såsom en far gråter öfver sitt barn. Han vände sig derefter mot den unge mannen, hvars lif han nyss räddat, och sade till honom med detta tilltvingade lugn, som mera förråder ett djupt hat än vrede: — Triumfera ej allt för fort öfver er seger! Ni har undsluppit er rival, men icke mig! Om Miran dör, skall jag förfölja er kring hela jorden; ni har förändrat mitt blod till galla och fyllt mitt hjerta med bitterhet. (Forts.)