testanter hade afsändts till Wien, för att anhålla om återställande af de historiska rättigheterna och Statens erkännande af Ungerns Evangeliska Kyrka, att begära återkallandet af det patent, som förbjuder reformerta religionen och söka förmå kejsaren att sammankalla en protestantisk synod. Dessa män, af hvilka nägra innehafva den högsta rang hafva vägrats audiens hos kejsaren, samt blifvit plumpt bemötta och bortskickade från Wien af hans ministrar. De hafva återvändt till Ungern och genom sina berättelser från Wien upphetsa de vidt och bredt den religlösa ifvern. I stället för att Ungern skulle kunna vara Österrikes starka punkt, har det blifvit dess svaga! Passivt motstånd och allmänt hat råda öfver hela landet. Alla Ungrare äro ense 1 sitt missnöje mot Habsburgska huset. Biskopen af Erlau och det lägre presterskapet under honom äro lika ifriga som Calvinisterna och begagna hvarje tillfälle som erbjuder sig, för att demonstrera mot Osterrike, och de subskribera sina tusendetals pund för inrättandet af en natonalakademi. Grefve Zay. ledare af det gamla konservativa partiet, ha sagt kejsaren, att Osterrike, endast genom att gifva Ungern tillbaka sina fria institutioner, kan återfå sin forna makt. Folket har allmånt med entnsiasm anlagt nationaldrägten; protestanterna fortgå alltjemt på sin väg; Frans Josef har genom sim envishet och sitt fromleri lyckats från sig afvända ett folks tillgifvenhet, som blott begärde on mild behandling för att blifva hans väldes stöd, och han har med detsamma genom att blotta sin svaghet gifvit det mod, att förakta hans maktspråk. Hvar skall allt detta sluta? En konservativ makt kan endast till en viss grad lita på att andra konservativa makter skola rädda den i nödens stund. Det kan vara så lårgt gånget, att grannarne måste förklara den utan hopp. Här är detta för kort tid sedan så starka och mäktiga välde fördt till branten af sin undergång. Lombardiet är förloradt, Mellanitalien likaså, äfven i det trogna Tyrolen råder missnöje, Venetien brinner af revolutionslusta, Ungern afvaktar blott första lägliga tillfälle, att göra beväpnadt motstånd, och Kroatien och Serbien stå färdiga att förena sig med detsamma. Men midtibland allt detta står Frans Josef, med Habsburgarnes halsstarrighet hopande religiöst hat på politiskt missnöje och handlande i sin blindhet tills någon ödets hand skall afskjuta pilen.