lika fördömlig inför moralen och förnuftet, men han drefs nu dertill af fruktan för verldens förakt. — Jag vill hoppas, att vi icke låtit er vänta, sade Walter Mowbray till kapten Elton, som höll sitt ur i handen. — Vi ha ingenting att klaga öfver, svarade Mirans vittne med utsökt artighet. — Nej, tillade generalen, klockan är knappast två minuter öfver sex. — Åtta minuter till, och de skulle egt rättighet att resa tillbaka med Miran samt brännmärka Henry med namnet feg usling. Vid åsynen af sin hatade rival återfick Miran-Hafaz liksom genom en trollkraft sina krafter och sin kallblodighet; men svetten, som fuktade hans panna, och det förfärliga uttrycket i hans blick förrådde tillräckligt hvilket våld han gjorde på sig sjelf. — Förlorad! mumlade khanen och kastade en medlidsam blick på Henry; ingenting kan rädda honom. De båda sekundanterna började nu undersöka vapnen och göra öfriga förberedelser. Det var öfverenskommet, att hvar och en skulle begagna sig af sina egna pistoler och att de skulle skjuta på tjugo steg ifrån hvarandra. — Är ni färdig? frågade Miran kapten Elton med en röst, som förrådde djupet af hans själs och kropps lidanden.