Göteborgsposten – 9 februari 1860, sida 2

ninvaktarens koja; han hoppades få höra hans åsigt derom; men Martin teg; detta var för honom ett nytt ämne att öfvertänka i stallet, hans studerrum, — Joe, sade han efter en paus, det var en vacker bössa du har! — Ja, är det icke? svarade den unge mannen. — Men låset är något trögt, tror jag. — Alldeles icke ... se sjelf. Med dessa ord lemnade han geväret åt stallknekten, som långsamt vägde det i handen och derpå lade pipan på Joes axel. — Akta er, sade Joe, bon är laddad med kula. -Verkligen? — Och jag har inte något mera skott. -— Så mycket bättre! inföll gubben kallt, i det han skjöt af skottet i luften och sedan återlemnade Joe bössan. — Hvad har du gjort? utbrast denne vredgad. — Min pligt. Ditt hjerta, Joe, är bättre än ditt hufvud! Då du nu iake längre kan göra ett dumt skott, så skall jag hjelpa dig att söka upp Henry Ashton. Vi äro några underliga varelser, tillade han; jag, som ej bryr mig om någon annan än min herre och husbonde; jag