Göteborgsposten – 9 februari 1860, sida 1

Henry 1 den djupaste oro, och då han slutligen kom, hade hon lätt lockat ur honom sanna förhållandet, hvilket han dock föresatt sig att dölja. Men hederns röst triumferade slutligen öfver älskarinnans bäfvan. — Glöm mitt hjertas svaghet, sade hon med sjelfbeherrskning; glöm allt som skulle kunna stå i strid med er äras fordringar. Hon lutade dervid sitt hufvud mot Henrys bröst och började snyfta som ett barn vid sin moders barm. Timman nalkades, då vår hjelte skulle infinna sig på mötesplatsen. Han kastade en orolig blick åt dörren, som i detsamma öppnades. Baroneten syntes på tröskeln. — Sir William Mowbray! utropade han. — Han sjelf, svarade denne och mottog i sina armar den nästan afsvimmade Ellen. Jag skall taga vård om det stackars barnet... Walter väntar er dernere, tillade han sakta. Henry fann af dessa ord, att baroneten visste allt. Han tryckte i tysthet sin beskyddareg hand; derefter fäste han en kyss, kanske den sista, på Ellens panna och aflägsnade sig. Då han gick genom korridoren, slungade ayahn på honom en blick af hat och segerglädje; ty hon betviflade icke att ej hennes älskade Miran skulle skicka en kula in i hjertat på sin djerfve rival.