Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 3

10,000 man, fullständigt beväpnade och rusta-; le, — bland dem äro omkring 10,000 veneianska frivilliga. Sålunda utgör Mellanitalins styrka, inberäknadt Toskana, icke mindre in 60,000 man. Från Pesth i Ungern skrifves af den 27 Jan.: Jag har, att i dag meddela en sak af största vigt. Osterrikiske kejsaren och hans uinistrar hafva vägrat att emottaga den deputation som sändes från Ungern till Wien, ör att i all ödmjukhet framhålla det opolitiska uti,att vilja påtvinga protestanterna det kejserliga patentet af den 1 Sept. Deputationen har återvändt hit djupt nedslagen emedan dess nedlemmar ansågo sin sändning till Wien såsom ett sista försök att förekomma den våldsamma brytningen mellan Ungerm oah Habsburgska dynastien. I detta ögonblick sprider sig underrättelsen om Frans Josefs och hans ministrars beteende som en löpeld genom landet, och uppväcker öfverallt samma harm och ovilja. Det är ej heller att undra på. Genom denna vägran ha Osterrikarne begått en ny förolämpning emot Ungern. Bland annat berättas aft utrikesministern grefve Rechberg fällt till några at deputationens medlemmar följande grofva ord: ,Återvänden genast till edra hem, ty jag förklarar er att luften här i Wien ej är helsosam för eder. En korr. från Petersburg berättar följ.: Här förfares med yttersta stränghet mot spridandet af den i London under titeln Kollokol (Klockan) utkommande ryska tidningen, som med oblidkelig kritik blottar Rysslands brister, och derunder ej skonar någon, han må vara än så högt uppsatt. Ilvarje enskild person, som påträffas i ego af tidningen, blottställer sig för många och stora faror. Men det hindrar ej att den till tusentals insmuglas och läses här i landet. Vår upplyste kejvare läser den sjelf med stort intresse och får naturligtvis derigenom veta mycket, hvarom han annars skulle sväfva i okunnighet. Under dylika omständigheter behöfves det ej så litet mod, att infinna sig på härvarande postkontor med bref till Kollokols redaktör, herr Herzen. En så modig man har likväl funnits. En dag ville han aflemna ett dylikt bref i postluckan. Det brefvet kan jag icko mottaga sade tjenstemannen. Hvarför icke? Det är förbjudet. Af hvem? Af vår chef. Det var någonting alldeles nytt. När utfärdades för kejserliga ryska postverket lagen om att vägra emottaga ett bref endast för adressens skull? För mig till er chef, om jag får be. Det skedde och chefen bekräftar, att något: bref till herr Herzen ej får befordras, emedan generalpost-direktören förbjudit det. Men hr Herzens korrespondent tillhör de envisa naturerna. Han förklarar, att han icke kan rätta sig efter postembetsmännens enskilda befallningar, utan måste yrka på brefvets emottagande och befordring, såvida man icke kan visa honom en lag, kejserlig förordning eller dylikt, som kan berättiga vägrandet. Man föres derefter till postdirektören, och denne förklarar honom etter många undvikande svar, att han visser ligen skall ombesörja brefvets vidare befor dring, men att korrespondenten fört måste gifva honom del at innehållet. Detta sker med stor beredvillighet. Först skildras skrifvelsen den rådande finansoredan, hvar efter talet kommer på polisens otillräcklighet Det heter bland aunat: Förut har poliser icke varit något utomordentligt, men nu äl den sämre och dyrare än någonsin. Polis chefen har såsom bekant är till mätress dan sösen —Xx, som årligen bortslösar 40 å 60,00( rubel silfver, hvilken summa ungefär utgö polisens budget; de öfriga tjenstemännen lef va naturligtvis blott at de inkomster, som de kunna utpressa af allmänheten, o. s. v. Post direktören hör mycket uppmärksamt på, och när den intressanta föreläsningen är slutad förklarar han, att han nu måste häkta honom Korrespondenten fogar sig slutligen deri. Mer man måste anmäla saken för kejsaren. Pi dennes befallning försättes den häktade ge nast i frihet, i afvaktan på vidare dom. Si står saken nu och alla äro i spänd afvaktar på utgången.