Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 2

Miran betraktade honom en stund misstänksamt, innan han svarade. Det låg ingenting underligt i denna fråga; men, såsom vi redan nämnt, det ömsesidiga förtroendebandet var, om icke brutet, åtminstone försvagadt. Nej, svarade han långsamt, jag skall sjelf undersöka dem. Renegaten uthärdade med fasthet sin pupills blick. Hans anletsdrag förrådde ingenting af den storm, som uppsteg inom hans bröst; det var som vanligt kallt och orörligt. En af de förde lar han vunnit under sitt långa vistande i Orienten var just detta fullkomliga välde öfver sig sjelf. — Kom in och säg till mig, då klockan bli: fyra! tillade Miran med något matt stämma. Jag önskar vara ensam . . . Tusen tack, kapten Elton, för den tjenst ni gjort mig i denna sak Men det var sannt, hvem är min fiendes vittne — Ja, det är det cgnaste af alltsammans svarade .hans budbärare. Ingen mindre än Wal ter Mowbray! — Ellens kusin! mumlade Hinduen bittert ty han såg deri ett ytterligare bevis på den ung: flickans kärlek till hans rival. Men det gör det samma, alldeles detsamma! Då khanen och kaptenen aflägsnade sig, ba Miran den förre säga till att man skulle komm in till honom med kaffe klockan fyra. Han hade t