Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 2

RR ——— VR —— van under det ögonen blixtrade af en vansinnig glädje. —Det är han! utropade han. — Det är kapten Elton! sade lugnt khanen, som jemväl stigit upp och nu såg ut genom fönstret. Några ögonblick derefter inträdde kaptenen i rummet. — Utgången! utropade Miran; inga närmare detaljer. I afseende på vilkoren, går jag in på dem alla, utan att först känna dem. Vill han slåss med mig? — Ja. Den unge Hinduen kastade sig åter på di vanen med en djup suck, lik den som vi utstöta då vårt bröst lättats från någon tyngd eller v undsluppit en fara, som syntes 0ss oundviklig Då han väl blifvit öfvertygad om att hans riva I skulle ställa sig framför mynnirgen af hans pistol som ännu aldrig förfelat sitt mål, var allt det öf riga honom likgiltigt. — Och när skall mötet ega rum ? sade han — I afton klockan sex, på allmänningen. — Måtte det vara nära sandhålan! inföl I Miran, att hans sista blick må kunna falla p samma punkt, der han räddade Ellens lif och kän de sin första djerfva förhoppning uppvakna! — Skall jag undersöka edra vapen? frågad I khanen.