Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 2

smakat det ringaste alltsedan scenen med Henry Ashton i parken. — Jag skall sjelf tillaga det! sade kbanen. Miran kunde ej finna någon hvila, hans passioner höllo honom vaken. Hans fantasi uppdrog redan på förhand en tafla öfver hans möte med rivalen; han trodde sig se denne falla, träffad af ett dödligt skott, och han njöt i långa drag af hans qval. Derpå framställde sig för honom Ellens tjusande bild, som älskat honom såsom sin broder; hon fällde strida tårar på Henrys graf, och dessa inbillade tårar ökade ännu mera Mirans hat till den oskyldige unge mannen. som baft den olyckan att korsa hans bana. — Hon skall glömma honom! utropade han. Zara försäkrar mig, att det är en blott nyck, alstrad utaf en för långt drifven tacksamhetskänsla. Ellen skall ej kunna motstå en kärlek sådan som min! Ashton dör, våra minnen och känslor från fordom skola åter vakna. Hon är mitt lif; jag kan ej lefva utan henne; Gud har icke skapat henne för min undergång . . . Jag känner hennes milda och rena sjal; medlidandet skall följa på vreden; leenden skola ersätta tårarne; min kärlek skall utverka min förlåtelse! j (Forts.)