Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 1

i lifvet, då hvarje ögonblick tyckes oss innebär. ett helt sekel af qval; då tiden, efter allt utseende hejdad i sin flygt, gifver oss en försmak af hvad en evighet af lidanden är. Khanen satt bredvid Miran. — Hans anletsdrag förrådde ett djupt deltagande, blandadt med smärta. Den gamle älskade sin skyddling, oaktadt dennes stormande och nyckfulla lynne, ty han hade kännt och vårdat honom som barn, och han hade med ledsnad sett, huru många frön till ädla egenskaper förstörts af hans mors tadelvärda svaghet. Hon hade nemligen uppfostrat sin son i en öfverdrifven föreställning om sin rang och sålunda i hans hjerta och förstånd qväft de ädlaste egenskaper, hvilka voro ett arf af det curopeiska blod som flöt i hans ådror. — Kommer han då aldrig tillbaka? mumlade den unge mannen. Gud, hvad timmarne synas mig långa! — Ni är sjuk, Miran, mycket sjuk, sade khanen, och den eld, som förtär er, tilltager i styrka vid hvarje försök som ni gör att släcka den. — Jag blir snart bättre! inföll Hinduern med ett sorgset leende; den hatades blod skall stilla min feber! Känn huru häftigt min puls slår, tillade han och sträckte mot renegaten sin handlofve, och likväl är jag lugn, som ni ser, fullkomligt lugn.