Göteborgsposten – 8 februari 1860, sida 1

samma rättigheter och intaga lika betydand ställning, som den förutvarande, ty eljest vor ju hela jemlikhetstalet ett tomt ord. Huru vida Sverige handlade rätt, då det för fyratio fem år tillbaka beslöt sig för en sådan för ening, är en annan fråga, och det är obestrid ligt att den svenske kronprinsen vid unions fördragets afslutande mera afsåg sina egn: än Sveriges fördelar, samt att detta fördrag långt ifrån innehöll hvad Sverige kunnat for dra. Men att vilja i strid mot Norges önsk ningar upplifva de anspråk på supremati oci statshöghet, som Sverige deri afsade sig, ä en uppenbar orimlighet. Att någon sådar Sveriges statshöghet ligger i konungens rättig het att utnämna svensk man till ståthållare Norge, torde dessutom endast den,som tage: molnet för Juno och skenet för verkligheten kunna påstå. Ändamålet med hr Dalmans motion tyc kes emellertid redan vara vunnet, då frågar blifvit så grundligt skärskådad. Flertalet a de svenska medborgarne, så utom som inom representationen, som intressera sig för ämnet, torde ha funnit professor Carlsons och Nils Larssons utredningar af frågan öfverty. gande; för det antinorska partiet torde deremot riksarkivarien Nordström utgöra en dyrbar auktoritet. Men hvilken åsigt om Sveiiges rätt att inblanda sig i denna sak som än kommer att segra, så tyckes det dock vara visst att, trots vissa politiska siares förutsägelser, svenska ständerna icke skola motsätta sig det norska storthingets beslut om ståthållareskapets upphäfvande.