En modig femtonåring. I Bludenz i Tyrolen tilldrog sig sistlidne julafton nedanstående händelse, hvarvid en femton års gosse visade ett utmärkt prof på mod och själsnärvaro. — På aftonen gingo fem barn, 3 flickor och två gossar, ifrån sitt hem, beläget i Walserthal, på en, isynnerhet vintertiden, lifsfarlig bergsluttning, för att öfvervara midnattsgudstjensten i den, ungefär en timmas väg derifrån belägna socken-kyrkan. Kl. var half tio på aftonen då de begåfvo sig hemifrån. Hunna ett stycke framåt märkte de till sin förskräckelse att en snölavin började nedrasa från det branta berget, och de sökte derföre genom en hastig flykt rädda sig från den öfverhängande faran. — En tioårig flicka, som ej förmådde springa så fort som de andra barnen, hotades emellertid af faran att blifva nedryckt med lavinen, och en af gossarne återvände derföre för att söka rädda henne; men i samma ögonblick blefvo båda nedstörtade i djupet af snömassan. Utan att ett ögonblick besinna sig skyndade den andre af de båda gossarne, 15 år gammal, till olycksstället, och störtade sig, med vindens snabbhet, ned i djupet för att, om möjligt, kunna rädda de båda andra barnen. De två flickorna sprungo, halfdöda af förskräckelse, till de temligen långt derifrån belägna boningshusen för att meddela underrättelsen om de förolyckade barnen, ty de vore öfvertygade om att alla tre blifvit dödens rof. Några bönder förfogade sig emellertid till den lifsfarliga platsen för att söka rädda de förolyckade barnen. Äfven till sockenkyrkan skickades bud med underrättelse om olyckshändelsen för att erhålla bistånd af det der talrikt församlade folket, och några kraftiga män skyndade också genast, försedda med nödiga verktyg, till stället. Då de, som först hunno fram, begåfvo sig ner i djupet försedde med facklor, hörde de plötsligen nödrop nedifrån, och slutligen sågo de huru en gosse, den som sist störtat sig ned, försökte att klättra upp till dem, oupphöfligt ropande på hjelp. Slutligen hade det lyckats några karlar att bana sig väg till det ställe der lavinen stannat. Hvilken sorglig syn mötte ej här deras blickar! På marken låg den lilla flickan utan tecken till lif, och ett stycke derifrån den andre gossen begrafven under en stor snömassa, hvarutur han likväl snart, äfvenledes utan tecken till lif, framdrogs. Nu berättade den femtonårige gossen hvad som under den senaste timman tilldragit sig. Han omtalade huru han störtat ejg i riktningen efter lavinen och huru han förnummit jämmerrop som framträngde ur snömassan, han hade då gått efter ljudet och slutligen påträffat den snöhög som omhöljde de båda barnen. Han började nu med händerna undangräfva snön, och lyckades slutligen att på detta sätt skaffa de olyckliga luft. Först lyckades det honom att befria den stackars flickan, hvilken dock tycktes vara totalt förfrusen ; och han klädde derföre på henne sin egen jacka och väst för att skydda henne för köldens ytterligare inverkan. Barnen hade nästan en hel timma varit inbäddade i snön, och skulle, om hjelpen kommit endast ett par minuter senare, blifvit dödens rof. Barnen fördes nu till närmast belägna hus, och genom ändamålsenlig hjelp lyckades man att återkalla lif i deras förfrusna lemmar. Man kan dock ej nog beundra det utmärkta mod som den 15 årige gossen vid detta tillfälle ådagalade, ty honom har man i främsta rummet att tacka för att ej tvenne menniskolif blifvit spillda.