Göteborgsposten – 7 februari 1860, sida 1

rodnad utplånas ej från min kind förrän döder blekt hans! I mer än en timma fortsatte den olycklig sin våldsamma ridt, sårad af svartsjukans och dei kränkta stolthetens styng. Hans ädle springar var ett par gånger nära att snafva; men rytta rens sporrar, som inträngde i de rykande svettig: sidorna, drefvo honom ånyo med förökad snabb het framåt. Dammet höjde sig i tjocka skya under hans hofvar. Miran genomilade på detta sätt den sank: slätt, som låg bortom allmänningen. Han kon slutligen fram till Carrow-udde, som reste sig brant och hög öfver floden. Hästen tvekade at göra ett språng; men den oblidkelige sporren ma: nade honom ånyo framåt. Mun hörde ljudet a deras fall i vågorna och ögonblicket derefter käm. pade häst och ryttare mot strömmen. Detta plötliga bad utöfvade en elektrisk verkan på Miran, hvars feberheta blod steg uppåt hjernan. Han lyckades likväl hålla sig qvar sadeln, till dess han uppnått motsatta stranden, der han förlorade sansen. Han skulle ovilkorli. gen fallit af, om ej den der kringstrykande kaninvaktaren Will Sidelers kraftiga arm hållit honom uppe. — Hvad har händt, herre? frågade han mec en vördnadsfull ton; ty ryttarens frikostighet hade appväckt ett lifligt intresse för honom inom der