Göteborgsposten – 7 februari 1860, sida 1

gamles fala själ. Han inbillade sig här skola vara ännu mera guld att förtjena. — Det är ingenting! svarade den unge mannen med matt stämma. — Ingenting! upprepade kaninvaktaren och smekte den: ännu darrande hästen. Man blottställer ej heller sitt lif för ingenting. Är ni förföljd ? — Förföljer då ni någon? — Ni kan lita på mig. Jag är en af dem, som skulle kunna riskera kropp och själ för att få tjena en vän eller hämnas på en fiende! Miran betänkte då genast, att denne man skulle kunna bli honom till nytta. Hans tankar voro i detta ögonblick förvirrade och mörka, såsom brottets första beslut brukar vara. — För mig till sir Jasper, sade han. — Gerna herre. Och skola vi åter tala om denna sak? — Kanhända. Han tog derefter upp ur sin ficka en handfull guld och silfver, som han kastade i Wills hatt. Denne tänkte genast den fogel skulle vara värd att plocka, som kunde fälla dylika fjädrar. Han ledsagade den unge mannen ända till vägen, som förde till Bungalore-Hall.