Göteborgsposten – 6 februari 1860, sida 2

öfver Gunlora man och hofmästarens på CarrowKloster son var en och samma person. — Hans vgna bref skola bevisa det! genmälte Henry och upptog ur fickan den brefbundt han samma morgon erhållit af mor Ashton. Se der är ett, hvari han uttalar sin tacksamhet till min onkel, och 8e här ett annat, hvari han tillkännagifver sitt giftermål med Begumen och sin afsigt att skicka penningar till England, för att dermed betala den tacksamhetsskuld, hvari både han och hans mor stå till min onkel. Sir Jasper Pepper började nu å sin sida känna sig mindre väl till mods. En viss omständighet, som tilldragit sig för omkring aderton år tillbaka, framställde sig nu på ett mindre angenämt sätt för hans minne. Man kunde ej veta, hvar den förfärlige unge mannens förklaringar skulle stanna och till hvilka upplysningar de kunde leda. — Det är sannt, sade baroneten och lemnade brefven åt general Bouchier; det kan ej längre betviflas. — Musgrove var verkligen alitid mycket tyst, när man talade om hans familj, inföll generalen ; men jag var långtifrån att ana, det hans börd var så obskyr. (Forts.)