Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 2

hans pupill kanske uppblåst med fåfänga och oförskämda förhoppningar. — Hon älskar honom, inföll ayahn. De hafva vexlat ord, som aldrig falla ur minnet. När han nalkas, känner hon på långt håll igen ljudet af hans steg; hon följer honom med en drömmande och tankfull blick, då han nalkas; allt detta är nog att öfvertyga mig om hennes kärlek. — Vi måste göra ett slut på den tölpen, vi måste döda honom! tog öfverste Mowbray för första gången till ordet. Då han vågar ställa sig på samma nivå med folk comme-il-faut, så bör ej heller Lågonting vara lättare, än att locka honom in i en tvist. Miran log hånfullt. — Hvem vill han, att man skall döda? hviskade Joe. Ett ord af Henry ålade honom åter tystnad. — Det skulle just vara rätta sättet att för alltid förlora Ellen, sade ayahn. Hennes dibarn betraktade henne med en frågande min. — Man bör förödmjuka honom, återtog hon, förtrumpa honom i Ellens närvaro och låta henne se från hvilken smutsig lera den är kommen, som hon älskar. Oroa hennes stolthet, ty hon är lika stolt som skön. Blefve han dödad, skulle hon heligt dyrksz hans minne; men lär henne att förakta honom, och denna tomma nyck skall utplånas ur hennes själ