Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 2

NR AAA EE LL Henry Ashton kunde med möda återhålla ett utrop af förvåning, då han igenkände de personer, som voro församlade i den lilla stugan. Will stod i ett hörn och skurade omsorgsfullt sin bössa; öfverste Mowbray, Mirau-Hafaz och ayahn sutto framför eldstaden, inbegripna i ett mycket liflist samtal; men de talade så sakta, att hans öra endast kunde uppsnappa några lösryckta meningar. Den unge mannens första tanke var att draga sig tillbaka; han föraktade allt spioneri; men han hörde i detsamma Hinduern uttala hans eget och Ellens namn, samt stannade derföre såsom fastnaglad qvar på platsen. Henry visste sig utgöra ett föremål för Zaras hat; hennes dystra blickar, då hon mötte honom, och den svartsjuka envishet, hvarmed hon vid flere tillfällen följt sin matmors steg, lemnade intet tvifvel öfrigt i detta afseende. Han visste jemväl, att Miran var hans rival. Men hvad skäl kunde väl ha föranledt öfversten till att förena sig med dem emot honom? Detta återstod honom ännu att skaffa sig reda på. — Nå, Henry! mumlade Joe, hvad tänker du om detta? Ett tecken af den unge mannen tillslöt hans mun Henry hade nyss hört Miran upprepa sitt namn. — Morgondagen skall afgöra mitt öde, sade Hin duen. Jag vill af Ellens egen mun höra, om hor verkligen älskar denne vanbörding, som en svag en störings gunst och en falsk tacksamhetskänsla ho: