Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 2

liksom daggen torkar bort på blommorna, dä solen rinner upp på himlen. — Hon har rätt! utbrast Miran. Vid himlen! Zara har rätt. Jag skall så förlöjliga denne slaf, jag skall så krossa och förödmjuka honom, att Ellen skall nödgas rodna öfver sitt ovärdiga val. Om Hinduen sett Henry Ashtons flammande blick och det föraktfulla leende, som krusade hans läppar, då han hörde sip rivals förslag, skulle han genast öfvergitvit det. Han kunde väl beröfva honom lifvet men aldrig förödmjuka eller nedsätta honom; tv den unge mannen hade en lika beslutsam själ, ett lika okufligt mod som han sjelf. — Låt oss gå, sade han till Joe; jag har hört nog. — Har du förstått, hvarom frågan var? frågade Joe, i det han banade sig en väg genom snåren, för att kunna komma tillbaka ut på allmänningen. — Ja, mumlade den unge mannen; men varnad är jag äfven beväpnad emot dem . .. Tack, Joe, tillade han och tryckte hans hand, du har gjort mig en outsäglig tjenst. — Verkligen! utropade Joe allt mera förvånad. — En tjenst, som jag aldrig skall kunna tillräckligt belöna. (Forts.)