Göteborgsposten – 3 februari 1860, sida 1

Ett Stadsbibliotek. Den nya vändning som allmänna politi. ken nu gjort, i det att det så att säga i be lägringstillständ förklarade Europa blifvit upp: lyst om, att en viss hög herrskare nn vill skörda frukterna af sina krigiska bedrifter — denna förändring har Ivftat en sten från fredsanhängarnes bröst. De börja nu ånyo hoppas på ett lugnt framåtskridande mot sann frihet och materielt välstånd. Kriget är en yttring af despotism, freden ett uttryck af konstituationel frihet. Det förra må ha sitt negativa berättigande såsom ett nödvändigt ondt, ett slags miasma som från tid till tid angriper menniskoslägtet och tvingar detta att bryta ut i våldsamheter, men freden är dock det tillstånd, som bör anses utgöra det normala. Att vi ännu icke hunnit till en beståndande verldsfred är ett bevis på att menniskan har ännu många epoker att tillryggalägga, många sidor att fylla i sin historia, innan hon kommit till den punkt, der hon vet ,hvad hennes frid tillhörer. Man må skratta åt dessa drommare, som i sina olivblad predika om den eviga freden, man må le åt deras tokerier, deras allt annat än tidsenliga utopier, men man kan dock ej neka att de sprida välsignelse öfver jorden, ty hand i hand med dem gå verldens stora andar, dessa stilla forskare, hvilka med en enda kemisk eller fysisk formel kunna framkalla större omstörtningar än äfven den bäst skrifna politiska oroschyr. Den tappre krigaren hedras med ;rdnar och band och hans namn inskrifves på le blodiga bladen i folkens pohtiska historia, redvid de fina diplomaters, hvilkas inkrångade gordiska knutar han hugger af med sitt Hexandersvärd. Den outtröttlige forskaren ipptecknar sitt eget i fredens , blåa bok, ör att förvaras bland våra käraste minnen. i vörda dem båda, krigaren och forskaren, rr