Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 2

tungor, som tala till oss om vänskap och kärlek det är först då upprepade bedrägerier och trolöshe ter förtorkat hjertat, som vårt öra förblifver döft fö detta förföriska språk. — Om tviflet är den vishet, som erfarenhete beskär oss, sade llenry suckande, så gifve Gud at jag aldrig erhölle den! — Ske dig så! ty man köper vishet endast me grymma lidanden. Hvad angår min nevö, så har jag kanske hittills försummat mina skyldigheter till ho nom, med afscende på det slägtskapsband som före nar oss; men det är ej för sent, att återupprätt: denna glömska, om, såsom jag hoppas, han visar si; värdig min vänskap. — Jag skulle vilja svära derpå! utbrast Ienry Jag vill heldre förlita på ungdomens intryck oci sympatier, än erfarenhetens kalla lexor. Baroneten fortfor att under det återstående a aftonen uppmärksamt följa sin nevö. Den unge man nen skulle aldrig kunnat bete sig bättre, för att vin na den gamles gunst, så lätt och naturligt var han sött, angenämt utan att vara studeradt, förtroende fullt utan att vara djerft. En sak isynnerhet behagade hans rike slägting Då Ellen lofvade sin kusin, att följande morgoner visa honom sjön och de vackraste ställena i parken ställde denne så till, att den unga flickans räddart skulle med på promenaden; och då Henry vid lång