Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 2

ringarne fanns en sadel, för hvilken han isynnerhe hyste stor vördnad; denna hade tillhört familjer Nimrod, sir Williams farfar, under hvars auspicie Dick gjort sin första ridt. Ingen annan vågade bär händer på den minnesrika tingesten. Medan denne hedersman sitter i stallet, som bäs sysselsatt med att ordna sina tankar, måste vi bedj våra läsare följa oss till salongen på Carrow, der ba roneten och hans gäster tagit plats efter middagen. — livad tycker ni om min nevö? frågade si William Henry, och betraktade Walter, som me stormsteg vann sin kusins bevågenhet genom det sät! hvarpå han talade om hennes älskare. — Jag tror han är värd lyckan af att vara e brorson, svarade fHenry. Jag känner honom endas sedan några timmar, och jag umgås likväl med ho nom som om vi voro vänner ända ifrån barndomen Hans själ är som en uppslagen bok, man kan läs: vid första ögonkastet i densamma. Jag är säker oo; sir William, att ni skall älska honom, när ni läre känna honom. Värman i Henrys ord framkallade ett leende på baronens läppar. En annan skulle ha varit svartsjul på den nykomne; men Henry stod öfver all egoism. — Jag är serdeles glaå öfver att ni värderar ho nom; detta bekräftar ytterligare det intryck han förs vjorde på mig; jag har hittills ej bildat mitt omdöm: öfver honom. Misstänksamheten är en af erfaren hetens bitira lexor! I ungdomen älska vi alla då