Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 2

XIX. Hvilket underligt ting är icke manligheten! Det påstås, att en stor musiker ej kunde komponera uto.: då han var klädd i sin hofdrägt och bar på fingret en diamantring, som han fått af kejsarinnan Maria Theresia. Rembrandt och Correggio målade endast i skumma rum, dit dagsljuset knappast förmådde intränga, — och Dick Martin kunde endast samla sina tankar i stallet. Der fann han sig vara riktigt hemma och han styrde alltid sina steg dit, så snart nögot gick honom emot. Ilans själ fylldes med en mängd olika tankar och bilder, hvilka alla stodo i förening med fremlingen, hvars besök i kyrkan så väckt hans nyfikenhet; men han kunde ej ett enda ögonblick få en redig härftråd till de sväfvande fantasigestalterna. — Det gör detsamma! mumlade han och gick öfver gården, för att komma bort till sitt favoritställe. Det gör detsamma! allt skall ordnas i stallet! Tiden skall utvisa, om den gamle stallknekten hade rätt i sina beräkningar. Såsom de flesta menniskor, hvilka tala föga, var Dick Martin en stor observatör, en stum krönikesamlare art allt hvad som tilldrog sig på det territorium, som lydde under hans välde. Han kom ihåg namnen på alla hästar, hvilka tillhört Mowbray?ernas stall under de treune sista generationerna. Bland munde