Göteborgsposten – 2 februari 1860, sida 2

framskriden timma tog afsked, ville han ovilkurligen följa honom ända till grinden. — Förträffligt! sade baroneten till sig sjelt; de förtjena att vara vänner... Nå väl, Ellen, tillade han helt högt, har ni nu funnit en riktig kusin? — Säg snarare en bror! genmälte den lyckliga flickan. Ni kan aldrig tro, hvad han är god och vänskapsfull, hvad han liknar er! Jag har ej hört från hans läppar ett enda ord, som jag skulle vilja glömma. — Kanhända, sade hennes onkel allvarsamt, kanhända ni funnit en älskare? Den unga faderech moderlösa rodnade och tvekade ett ögonblick, innan hon svarade. — Walter hyser ej någon sådan känsla för mig, återtog hon. Han skall aldrig — jag är säker derom — göra mig den sorgen att älska mig. När han sade mig godnatt, skulle jag kunnat omfamna honom, nästan innan han bad mig derom, något som han aldrig skulle ha gjort, om han egt det ringaste symptom af den kärlek, hvarom pi taiar. — Och hvarför icke? — Emedan en dylik begäran skulle ha förolämpat mig, svarade Ellen stolt. Således, bästa onkel, tillade hon och betraktade honom med ett ömt leende, ni har orätt, mycket orätt. Kusin Walter älskar mig icke! (Forts.)