Göteborgsposten – 1 februari 1860, sida 2

— Jag skall söka upp honom, och genom honom anvisa er ett ställe, der vi ostörda kunna sammanträffa. Nu farväl! Grafvens gäst (så brukade hon gemenligen benämna baroneten) observerar oss. Under det vagnen förde öfverste Mowbray och Miran-Hafaz genom alleen, utropade denne scnare, i det han gaf fritt lopp åt sin vrede: — Jag känner, att jag batar den der bonden, Henry Ashton! — Också jag, inföll hans reskamrat kallt. — Ni? — Ja, återtog spelaren. Min bror är i sin ensamhet ej längre lämplig att vara förmyndare öfver en sådan flicka som Ellen. Den unge mannen tyckes ha tjusat henne; hon behandlar honom såsom sin jemlike. Kommer ni ihåg med hvilken bitterhet sir William besvarade de anbud ni gjorde den der bonden, att kunna vara honom till någon tjenst? Hinduen rodnade. Det var den första förödmjukelse han någonsin lidit, utan att genast ha hämnats densamma; och det harmade honom mest, att den a honom föraktade öfversten varit vittne dertill. Då de foro ut ur parken, påminte öfversten ho. nom om att de skulle hemta khanen, som stanna qvar i byn. j — Det gör detsamma, sade Hiuduen, han kar komma efter ensam. -— Sedan han först träffat Ellens amma, anmärk te öfversten. Ni ser, tillade han leende, att jag nå