Göteborgsposten – 31 januari 1860, sida 2

I ——r9:——2— RO — At —xX XX —X22— — Var ett crimen-lese-hu -anitatis. Hans olyckor, ännu mera än hans krona, gjorde hans person helig! Ett gillande leende krusade enslingens läppar. Han ville lära känna, tyckte han, en ung man, som kunde bli hans arftagare, i händelse hans son ej skulle återfinnas. Slag af hästhofvar genljödo i stora alleen, som förde till herregården, och lockade baroneten och hans gä ter till fönstret. Ellen och hennes älskare närmade sig, följda af gamle Martin, hastigt portalen. — Är detta min kusin? frågade Walter Mowbray; hvad hon är skön! Miran gjorde ej nägon fråga; hans hjerta sade bonom, att det var Ellen, långt innan han kunde urskilja hennes anletsdrag. När de ridande kommit fram till trappan, hjelpte baroneten sin nigce att stiga af, samt presenterade henne derpå för sin bror och nevö med en känsla af nästan faderlig stolthet och ömhet. När öfversten tryckte en kyss på den vackra flickans kind, rynkades Hinduens ögonbryn; han tyckte det nästan vara ett helgerån; men hans harm var lycka i jemförelse med de qval han led, då Walter, tillföljd af kusinskapet, begärde att komma i åtnjutande af samma privilegium. — Är jag alldeles glömd? sade han och närmade sig henne. (Forts.)