Göteborgsposten – 31 januari 1860, sida 2

näe Rote R—— tT—ÖOROORRROOOOROOORORRRROORRRRRROOROORRKOOR vit bemött af sir William; han misstänkte ej att något annat skäl kunde finnas till dennes uppförande. Miran plågades af oro under samtalet, hvilket snart antog eh allmän vändning. Han spratt till vid minsta bullev, och såg ständigt forskande ut genom fönstren, hvarifrån man hade utsigt öfver parken. Hans inre förtärdes af otålighet och svartsjuka; men han vågade ej gifva fritt lopp åt sina känslor; det fanns i baronetens yttre ett slags frånstötande, kallt majestät, som imponerade på honom. — Detta porträtt, sade öfrersten till sin son hvars uppmärksamhet fästats vid en van Dyck mid! emot honom, är bilden af er ryktbare farfar, si Richard Mowbray, som i de inhemska oroligheterna förde ett befäl under Fairfax. — Jag känner hans historia, inföll den unge man nen, och jag beundrar ej hans karskter. — Ilvarföre icke? frågade hans onkel. — Derföre att han varit Ruperts vän och sag åt. fursten, att det folk, som han uppreste, var fö konungens tjenst, ej för parlamentets. Enligt mi åsigt kan aldrig trolösheten bringa lycka åt en sak den må än vara aldrig så god. —— Ni tror då, att parlamentets sak var rättvis anmärkte sir William, som kanske ville pröfva si nevös omdöme och åsigter, — Ja — i början. — Och konungens död?