Göteborgsposten – 31 januari 1860, sida 2

XVII Baroneten såg nu för första gången sin nevö Walter Mowbray, hvars yttre och sätt tycktes på honom göra ett gynnsamt intryck. Man tann hos denne unge man ej något bemödande att söka lysa eller behaga; allt var hos honom natur, ehuru han dock var något tillbakadragen; ty han förstod ej hvartföre hvarken hans far eller han sjelf någonsin, fastän när ra slägtingar, varit inbjudna till Carrow-IKloster. — Jag har ej kunnat emotstå min längtan at få omfamna min nicce, sade öfversten, sedan han pre: senterat de personer, som åtföljde honom. Walter önskade också ifrigt att få göra er och sin kusins bekantskap; min unge vän här från Indien har va vit Ellens barndomskamrat; så att, efter hvad ni ser min bror, jag ej haft tid att skrifva till er och un derrätta er om mitt besök. — Det var alldeles icke nödvändigt, inföll si William med ett melankoliskt leende. Ni kan alltic vara säker om att finna mig på Carrow. Baroneten hade blifvit varse den förrädiska rod nad, som öfverhöljde hans nevös ansigte vid öfver stens hänsyftning på bans önskan att blifva föreställ för sin onkel. Verkliga förhållandet var, att Walte med fit undvikit att uttala någon önskan i detta af seende; hans stolta och känsliga själ sårades alltfö mycket af den försumlighet, hvarmed han hittills blif